Äpplet datt [inte långt] från trädet (Dals. Vedbo hd, Ödskölts sn. 1954) minsann, men nog fanns det äpplen som föll ner en bit bort också. Detta med släkten, menar jag. I norra Sverige fanns gott om plats redan då för stora familjer och det talas om en sägen där man fick sig titeln "lärd lapp" om man kunde räkna upp kusiner, sysslingar och bryllingar - hela vägen till artonde(!) led. Minsann. Men, den som inte alls fick det hela i matematiken att gå ihop kunde gott hävda något som man i Närke uttryckte så här: "Stämmer sôm e kôrkeräkning!" (Nk. 1930)
Apropå släkt och släktbildning så skadar det inte att börja från början, nämligen hur man blir släkt. Ett väl beprövat sätt är att invänta sin kärlek och låta denne göra grovjobbet, som i Grangärde, Dalarna, där en man har erkänt: "Det är lätt för en yngling att falla när fjälla har falli' först." Jodå, nog är det ganska raka rör emellanåt, kan man tycka, som i Norrfjärdens sn i Norrbotten: "Så snygg jänta du följer med!" - vilket jag åtminstone tolkar som: "Kom här snygging, du följer med hem!" (Kan diskuteras vid behov.)
Bara att ta på sig vad som kallas komisangtrajan (Vb, Skelleftebygden) som sägs vara en slags vit blus med spetsar som man tog på sig när kavaljeren väntades. Fast om man vill ha sitt på det torra kan det vara klokt för båda parter att tänka efter en skvätt och inte glömma att fjärilen ju en gång var kålmask, vilket säkert Närkingarna tog på fullaste allvar. Alla lyckades dock inte komma helskinnade ur kålmask-stadiet, utan stannade helt sonika på flaggman-stadiet (Gotl. 1759), där man vackert fick stå under sin hustrus befäl.
Hårda bud i Mellerud - eller där helst man befann sig!
©
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar