Jag ska börja med ett belägg från Jämtland, därefter nämna något mer om substantivet tuss, vilket inte är alldeles självklart hur man har tolkat det runtom i landet.
I P. Anjegårds Den blå skogen (1959) går att läsa:
"[...] Då samle je ahllt mett mod, så je fäck fram mæ dadren n' röst:
Säj, hör du Brita... je får fäll... je får fäll... 'n litt'n... 'n litt'n 'n puss?
Men då vakne'na ti å våLt hærm å let: Nää, fLi de' a' gååL din tuss. [...]"
Mod i all ära, men ibland krävs det lite tajming. Helt klart inte lätt det där!
Brita här i historien citerad ovan kallar den flögne och pussvillige mannen för tuss, vilket i detta sammanhang betyder 'sämre karl' eller 'dålig, sluskig människa'. Alltså, vi har här en oredig man, som är alldeles för oförsiktig i sin glädje; fel tid och fel plats, arme krake.
I Dalsland betyder samma ord 'troll, tomte' (1886), där smålänningarna 1840 menar att det enbart är 'en tapp av hö' eller en 'liten hop av ngt ludaktigt [luddigt]', eller varför inte en slags sko? Näppeligen besläktat med tussen från Grangärde är det, för där är den ett substitut för napp, bara det att den är sockerfylld och säkerligen enormt sövande (utöver hål-i-tänderna-framkallande).
Jag ska sluta där jag började, i Jämtland, där tuss också kan betyda 'liten björn' eller 'varg', vilket kan kopplas till något trollaktigt. Dessutom har danskan något liknande ord för troll, som eventuellt kan finnas kvar i vissa delar av södra Sverige. Känns det bekant för någon? Något i stil med tusse?
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar